Reflektioner om självproletarisering
De senaste veckorna har jag Dag Solstads roman Roman 1987 som följer en Fjord som rör sig från en väletablerad arbetarfamilj till att en kort tid för att sedan jobba som journalist för att sedan ta sig vidare till studier vid Universitet i Oslo. Där studerar vår protagonist olika ämnen men framförallt historia som han sedan tar sin examen i. Han fortsätter som gymnasielärare och blir sedan lektor i historia vid en högskola i Lillehammer. På vägen mot sitt lektorat blir han konverterad till maoismen av en tidigare studiekamrat. Konflikten mellan hans kommunistiska ideal och rollen som lektor blir allt större och det slutar med att han väljer att självproletarisera sig och börjar jobba på en kartongfabrik. Allt detta skildras med ömhet och sympati, inte som vansinnigt eller löjeväckande utan som resultatet hans konvertering men också sättet kommunismen var på riktigt på ett annat sätt än den är för oss som inte levde genom 70-talet. Även om Fjord egentligen förstår att Maos lilla röda egentligen inte har särskilt mycket substans så övertygas han av det faktum att Kinas och Vietnams proletariat i detta nu faktiskt bygger socialismen, det var inte bara en utopi, en dröm eller en horisont utan en realitet, en realitet som det är lätt att med eftertidens ögon himla ironiskt åt men som vi måste ta på allvar om vi ska förstå 70-talet. Det jag dock tog fasta på var att Fjord och många av de verkliga personerna som engagerade sig i AKP i Norge eller motsvarande partier och grupper i Sverige kunde välja att självproletarisera. De var född in i en efterkrigsgeneration där de för första gången fick tillgång till universitetet och dessutom finns livsmöjligheterna öppna för dem med anställning som lektorer, tjänstemän, tidningsmän och även gymnasielärare. Men de tar avstånd från denna möjlighet eftersom de präglas så djupt av den programmatiska arbetarrörelsens tro på proletariatet som det historiska subjektet. På så sätt är de egentligen inte särskilt långt bort rent teoretiskt från den socialdemokrati som de så häftigt vänder sig mot. Vilket i sin tur förklarar hur Fjord efter år av slit på fabriken och misslyckade försök att radikalisera sina kollegor nöts ner till en klassisk socialdemokratisk ombudsman.