Mute Compulsion#

Relativt länge efter dess publikation har jag tagit tag i att läsa Søren Maus publicerade avhandling Mute Compulsion - A Marxist Theory of the Economic Power of Capital. Jag planerade ursprungligen att läsa boken på tyska och köpte den från Karl Dietz Verlag men tog inte tag i att läsa den så jag laddade ner den som epub och läste den på engelska istället. Jag visste redan från början att detta kom att bli en av mina favoritböcker rörande marxistisk teori och jag blev inte besviken. Jag ska försöka sammanfatta vad jag tycker är de viktigaste slutsatserna. Ni kan se detta som en ofullständig introduktion, eller som vad det egentligen är, ett sätt för mig att sammanfatta mina intryck av boken främst för min egen skull.

Som titeln antyder syftar Mau på att presentera en tredje kategori makt som utövas av kapitalet bortom ideologi och våld, nämligen ekonomisk makt vilket Mau beskriver som just mute compulsion eller stumt tvång. Mau är tydlig med att han inte försöker att avfärda de två andra formerna för makt samtidigt som han poängterar att ekonomisk makt sannolikt är den form för kapitalistisk maktutövning som vi i störst utsträckning erfar.

En intressant del i Maus resonemang är hur han argumenterar för en viss sorts antropologi något som ofta avfärdats av marxister som naivt eller ovetenskapligt. Denna antropologi grundar sig i att människor är unika i hur mycket vi är beroende av externa verktyg han skriver: “Just like the lungs, tools are a part of the human body, a necessary part of the specifically human metabolism”.¹ Människor är helt enkelt beroende av social produktion och av användandet av verktyg, på så sätt finns ingen naturlig form för mänsklig metabolism. Mau argumenterar också övertygande för att Marx kritik är av former för social mediering och inte en kritik av social mediering som sådant från ståndpunkten av omedelbarhet. Detta är enligt mig sannolikt en korrekt läsning av Marx och troligen gränsen för kritik som är politisk användbar. Samtidigt finns det en gnagande känsla av att kritiken av mediering som sådan fortfarande är relevant och viktigt i linje med exempelvis Alfred Sohn-Rethels analys av realabstraktioner i Geistige und Körperliche Arbeit som jag hoppas komma tillbaka till i framtiden.

Denna antropologiska exkurs är central för Maus förståelse av ekonomisk makt eftersom det är just vårt beroende av verktyg och social produktion som gör det stumma tvånget möjligt. Detta genom att “utnyttja denna ontologiska bräcklighet och foga in sig i glappet mellan livet och dess förutsättningar.”² Det kapitalismen gör, mycket av detta resonemanget är baserad på Ellen Meiksins Wood och Roberts Brenners arbete som man kan läsa om i den utmärkte boken The Origins of Capitalism (1999), är att den infogar marknaden mellan människorna och deras livsbetingelser. Kapitalismen tvingar med våld människor att bli beroende av marknaden vilket i sin tur gör att den ekonomiska makten, det stumma tvånget kan ta över. Vi blir fria att sälja vår arbetskraft och är beroende av kapitalets vilja att köpa den för att överleva. Vår framtid står i skuld till kapitalet. Detta tvång är inte beroende av personer, vi måste inte sälja vårt arbete till någon specifik kapitalist utan vi måste sälja det till kapitalet, detta gör att makten är opersonlig även om det grundar sig i att en klass kontrollerar produktionsmedlen.

Mau gör en grundlig redogörelse av marxistisk feministisk teori som jag inte kommer återge utöver hans slutsats som är att könsmaktsordningen (och rasism) och kapitalismen på den höga abstraktionsnivå Mau arbetar på troligen är separata system samtidigt som att de i den konkreta verkligheten är mycket sammanblandande och troligen med fördel kan analyseras som del i en och samma struktur.

Mau argumenterar för att den ekonomiska makten inte bara utgörs av en klassmakt och att det även finns en dimension av det kapitalistiska systemet som underordnar alla under värdets abstrakta och opersonliga makt. Det sagt är inte värde enligt Mau något som existerar oberoende av människor utan är ett resultat av mänskliga handlingar och mänskligt herravälde över andra människor som medieras genom mellanmänskliga och mellantingliga relationer. Mau utvecklar detta genom att argumentera för att värde, även om det skapar ett eget herravälde också är beroende av ett klassherravälde. Han skriver: “proletarians are subjected to capitalist by means of a mechanism of domination which simultaneously subjects everyone to the imperatives of capital.”³ Konkurrens mellan enskilda kapital är sättet även kapitalister behärskas av värde.

I bokens sista tredjedel applicerar Mau i större utsträckning sin teori på olika aspekter av verkligheten som hur den relaterar till reell och formell underordning, behärskningen av naturen, jordbruk, relativ överbefolkning. Dessa nedslag är intressanta men har mindre bäring på det filosofiska resonemanget och mer bäring på verkligheten. Den enda jag kommer nämna är hans resonemang kring kris. Han argumenterar mot teorin om profitkvotens fallande tendens och menar att detta inte är något som går att härleda från Marx ekonomikritik samtidigt som han erkänner att det är möjligt att det är en empirisk fråga och att det är fullt möjligt att profitkvoten är fallande. När det kommer till kris i allmänhet argumenterar han övertygande för att kris inte är en punkt där kapitalismen håller på att falla sönder utan snarare ett sätt för kapitalismen att återetablera möjligheterna för ackumulation efter en överproduktionskris. Trots sin destruktivitet för arbetare och enskilda kapitalister är det i grunden ett sätt för kapitalet att stärka sin makt. Kapitalet internaliseras sin egen negation och förstör en del av sig själv för att möjliggöra vidare ackumulation. Detta avslutande resonemang är viktigt för att förstå kriser inte som en bugg utan som en funktion, det är detta vansinne som gör det så viktigt att överkomma kapitalismen. Bortom det lidande det stumma tvånget och det nakna våldet skapar är kapitalismen också ett vansinnigt system där det inte finns någon som styr bara opersonliga makter som behärskar oss.

Så avslutar jag min läsning och genomgång av Maus Mute Compulsion jag skulle placera den tillsammans med Michael Heinrichs Introduktion till de tre volymerna av Marx Kapitalet (2004) som de bästa böckerna om Marx ekonomikritik. Mau balanserar dessutom upp eventuella “politiska” brister i Heinrich redogörelse genom att aktualisera Marx ekonomikritik genom sin teori om stumt tvång och genom att applicera den på flera aktuella frågeställningar än vad Heinrich gör. Samtidigt vill jag säga att Heinrich såklart ligger närmre en ren marxologi och samtidigt tydligt påverkat Maus läsning av Marx.

Referenser#