Reflektioner om självproletarisering#

De senaste veckorna har jag Dag Solstads roman Roman 1987 som följer en Fjord som rör sig från en väletablerad arbetarfamilj till att en kort tid för att sedan jobba som journalist för att sedan ta sig vidare till studier vid Universitet i Oslo. Där studerar vår protagonist olika ämnen men framförallt historia som han sedan tar sin examen i. Han fortsätter som gymnasielärare och blir sedan lektor i historia vid en högskola i Lillehammer. På vägen mot sitt lektorat blir han konverterad till maoismen av en tidigare studiekamrat. Konflikten mellan hans kommunistiska ideal och rollen som lektor blir allt större och det slutar med att han väljer att självproletarisera sig och börjar jobba på en kartongfabrik. Allt detta skildras med ömhet och sympati, inte som vansinnigt eller löjeväckande utan som resultatet hans konvertering men också sättet kommunismen var på riktigt på ett annat sätt än den är för oss som inte levde genom 70-talet. Även om Fjord egentligen förstår att Maos lilla röda egentligen inte har särskilt mycket substans så övertygas han av det faktum att Kinas och Vietnams proletariat i detta nu faktiskt bygger socialismen, det var inte bara en utopi, en dröm eller en horisont utan en realitet, en realitet som det är lätt att med eftertidens ögon himla ironiskt åt men som vi måste ta på allvar om vi ska förstå 70-talet. Det jag dock tog fasta på var att Fjord och många av de verkliga personerna som engagerade sig i AKP i Norge eller motsvarande partier och grupper i Sverige kunde välja att självproletarisera. De var född in i en efterkrigsgeneration där de för första gången fick tillgång till universitetet och dessutom finns livsmöjligheterna öppna för dem med anställning som lektorer, tjänstemän, tidningsmän och även gymnasielärare. Men de tar avstånd från denna möjlighet eftersom de präglas så djupt av den programmatiska arbetarrörelsens tro på proletariatet som det historiska subjektet. På så sätt är de egentligen inte särskilt långt bort rent teoretiskt från den socialdemokrati som de så häftigt vänder sig mot. Vilket i sin tur förklarar hur Fjord efter år av slit på fabriken och misslyckade försök att radikalisera sina kollegor nöts ner till en klassisk socialdemokratisk ombudsman.

Min egna livshistoria har många likheter med Fjord även om de inte är helt kongruenta, jag kom från en fattig tjänstemannafamilj istället för en väletablerad arbetarfamilj men precis som Fjord kastade jag mig över universitetsstudierna i humaniora och samhällsvetenskap. I mitt fall blev det idéhistoria som blev min bana och till skillnad från Fjord var jag inte främst i min klass när jag två år försenat lämnade in min magisteruppsats. Det som skiljer oss främst var dock att han valde proletarisering och jag inte hade något val. För Fjord var självproletariseringen ett ideologiskt motiverat val för mig var det en realitet. Samtidigt är jag övertygad om att jag själv om jag varit vid liv på slutet av 60-talet och början av 70-talet hade jag sannolikt gjort samma val, kanske inom ramen för något ortodoxt marxist-leninistiskt parti eller i bästa fall inom någon mer hetrodox gruppering. Det hade varit det logiska innanför den programmatiska horisonten och tanken om arbetarklassen som det stora subjektet som skulle erövra världen. Det hade troligen varit lika desillusionerad för mig som det var för Fjord och de andra och hade lett till ett liv i politisk apati där man lydigt röstar på V och S men annars inte engagerar sig politiskt alls. För 21:a århundrades Fjord var dock inte självproletarisering ett politiskt motiverad val utan en realitet. När man lämnar universitetet med en examen i humaniora finns det knappt någon karriär utom det akademiska nålsögat och platsar man inte där är det proletarisering som väntar. Jag tror dock att denna påtvungna proletarisering inte nödvändigtvis är av ondo och jag tror att den till skillnad från den frivilliga självproletarisering som Fjord & Co genomför har haft en radikaliserande effekt och inte en desillusionerad sådan.